För nästan 2 veckor sedan gick jag hemma å tittade på klockan. 5-10 minuters tills E (min man) är hemma tänkte jag. Så tog jag ut kladdkakan jag bakat ur ugnen. Det var den enda dagen på veckan E körde bil till och från jobbet så jag väntande att han skulle komma hem tidigare än vanligt. Då ringer telefonen, de är en kvinna i andra ändan som säger -jag vet inte hur jag ska berätta det här men din man har varit med om en bilolycka. Det hände nyss så vi är så chockade allihopa. Vi har ring efter ambulans men jag kan inte säga så mycket mer. Han har ont mer vet vi inte.

Då låg min man fortfarande på vägen väntandes på ambulansen. En kort stund senare, som kändes som en evighet ringer kvinnan igen och berättar att dom tagit min man med ambulans helikopter till ett stort sjukhus i Göteborg. Han har fruktansvärda magsmärtor. Tankarna snurrar i mitt huvud. Vad händer nu? jag måste till sjukhuset, jag måste hålla mig lugn jag hade ju alla 3 barnen runt mig. Jag får tag i våra goda vänner längre ner på gatan å dom kommer snabbt och hjälper mig att ta barnen å jag får skjuts till sjukhuset. Vad händer nu??? Man tänker inte klart när sånt här händer å man tänker på så mycket man inte tror att man ska tänka på. I alla fall blev de så för mig. Jag tänkte på min mans dotter som flyttat till oss i våras, vad händer med henne om hennes pappa skulle försvinna. Hon som trivs så bra med sina bröder, hon som trivs så bra i sin skola. Inte skulle hon få stanna här med mig… Pojkarna våra, dom skulle bli utan pappa. Vad gör jag nu?? Tankarna snurrade i huvudet när vi for till akuten.

På vägen in till akuten bestämmer jag att skicka hem Emelie som kör mig för att hon ska hjälpa sin man där hemma eftersom han nu står med 5 barn. Men jag vill inte sitta själv på akuten ifall jag får tråkiga besked. Jag ringer några andra vänner som släpper allt denna helgkväll för att möta upp mig på akuten. Vilka otroliga vänner vi har här nere. Alla jag ringer kommer till undsättning utan att blinka. På akuten får jag träffa en sköterska som berättar att hon mött min man när han kom in. Han har troligen inre blödningar och befinner sig nu på röntgen. Hon berättar också att han klara ansiktet å troligen huvudet bra. Nu ska de bara hitta vad som är gör att han har magsmärtor och han har kirurg med på röntgen och han måste troligen opereras. Den där sköterskan var verkligen rätt person på rätt plats, hon var så lugn och kändes så trygg. Trotts att jag egentligen inte fått så mycket besked så bestämde jag mig för att det här skulle gå bra å inte sluta i en tragedi, han lever ju.


 Mina kompisar mötte upp mig å väntade med mig i anhörigrummet tills vi fick beskedet om att jag skulle få träffa honom. Han skulle opereras å det skulle ske under natten men jag hann träffa honom innan. Det var underbart att se honom å även där hade dom proffsig personal. Eftersom barnen var hemma (barnens farfar och faster hade kommit ner och tog hand om dom) så kände jag ändå att jag nog gjorde mer nytta hemma än på sjukhuset och personalen lovade att ringa så fort operationen var klar. Mycket riktigt på natten kom samtalet om att de lappat ihop min man och på morgonen kunde han själv ringa att säga att han nu var vaken. Det var härligt att höra.

Min mans dotter kunde gå till skolan som vanligt på måndagen men vi berättade tillsammans för fröken vad som hänt så dom skulle förstå vad hon pratade om. Barnen behövde aldrig bli oroliga så det var skönt. Pappa var hemma rätt fort så dom kunde återgå till en vanlig vardag igen. Min mans dotter var lugn i att pappa hade bälte och därför gick krocken bra. Så glad jag var att vi hunnit prata med henne innan om bilkrockar och om att det är viktigt att man allltid alltid har bälte.

Farfar och faster passade barnen på dagen då jag var till sjukan å hälsade på. E kryade på sig fort och fick komma hem snabbt. Lite trött, lite sliten å med ett stort operationsärr över magen men hemma iaf. Barnen har kollat på pappas ”ajaj” på magen men varit nöjd över att pappa har all tid i världen att ligga på soffan och titta på film med dom, titta i bok och måla. Det slutade bra men de skakade vår värld en aning. Nu påminns vi om att värdesätta varandra ännu mer. Å vi är så tacksamma för alla våra vänner som inte tvekat att hjälpa till och erbjuda oss hjälp. Som hört av sig och undrat hur E mår och frågat om vi behöver hjälp med vad som helst. Tack alla söta rara vänner och vår goa familj som delat vår oro och vår glädje över att de gick så bra. Nu letar vi bil igen för den blev det inget kvar av men i det stora hela kändes det ändå som en liten sak. En bil är ju trotts allt bara en bil. Vi är glada över att ingen mer i krocken blev så skadad som E.